Där står den med full bredsida inom 20- meters märket, bågen dras upp och pilen går iväg och jag ser att den sitter där den ska. Impalan hoppar till och rusar iväg i en halvcirkel och efter 35-40 meter faller den omkull död. Mitt första fällda vild med båge är ett faktum.
Bågjägarexamen
För drygt ett och ett halvt år sedan fick jag höra att de skulle anordna en kurs för den internationella bågjägarexamen IBEP (Interanteinal Bowhunting Education Program) på orten där jag bor. Då Svenska jägarförbundet hade ställts sig positiv till att öppna upp för bågjakt i Sverige så blev jag nyfiken och anmälde mig för kursen.
Som jägare sedan barnsben, kursledare för jägarexamen och säljare inom jaktbranschen kände jag att nyfikenheten runt bågjakten blev större och större, bågjaktens vara eller icke vara diskuterades allt oftare och med det bågjaktens för och nackdelar. Ibland med kunskapsbaserade åsikter och ibland med fördomsfulla åsikter. Som många utbildningar blir kurserna aldrig bättre än vad läraren är och denna var inget undantag. Dessa utbildningsdagar gav mig så otroligt mycket kunskap och slog hål på så många gamla ”sanningar”. Den gav många nya lärdomar att ta med sig oavsett om det är som jägare med båge, hagel eller kulvapen. Alla har vi rätt till våran egen åsikt om bågjakten men innan du slänger ut alltför hårda ord om den, läs på och lär dig hur det fungerar. Exempelvis när är ett djur dött, skjutavstånd, riskavstånd med mera. Det finns många aspekter att ta hänsyn till och rätt använt så är bågen ett fantastiskt komplement till våra krutvapen.
Så från att jag såg kursen som ett ”det är vad det är” lockades jag in mot bågjakten rätt fort och när resan till min vän i Sydafrika bokades så yppades tillfället att ta steget mot min första jakt med båge.
Båge och pilar införskaffades, trimmades in och packades ned inför resan, även om jag just då mest kunde kalla mig själv för ”youtube-expert” så blev den hjälp jag fick med intrimningen av bågen och de tips för skyttet som jag fick ovärderliga för mig. Innan resan hade jag sett till att ha ett kulgevär att låna där nere ifall att det inte skulle bli någon jakt med bågen, min egen osäkerhet/skepsis gjorde sig påmind och orden “det är en allvarlig sak att döda en annan medvarelse här på jorden” gjorde att jag funderade på om jag var nog förberedd på detta. Även nere i Sydafrika fick jag goda råd och bra coachning av en av guiden Marten som själv var bågjägare sedan länge. Vi kollade igenom utrustningen en gång till och provsköt. När Marten sa orden ”Johan, this is no problem, in the end of this week you will be a bowhunter” då kände jag mig trygg att ge bågen en chans.
Förberedelser inför första bågjakten
Jag hade själv satt upp 23 meter som längsta skjutavstånd för mig, jag hade kravet på mig själv att sätta 5 av 5 pilar inom “hjärtat” på en impala och sedan korta avståndet femmeter för att ha marginalerna på min sida. Med 23 meters maxavstånd så väljer man automatisk bort skottchanser som man kanske annars kunnat ta med kulgevär, det visste jag redan sedan mina tidigare resor hit ner till farmen i Sydafrika. Även vägen till skottet genom planerade, funderade och spekulerande som baseras av lärdomen från tidigare jaktdagar, där kunskap och erfarenheter byggts på är en stor del av jakten för mig. Likväl som tillvaratagandet av vår fällda vild.
Med pilbåge i Sydafrika
Första jaktdagen spenderades till att hitta viltväxlar och stigar där djuren rörde sig samt kolla upp gamla bortglömda bågjakts gömslen. För 30 år sedan när farmen gick från en renodlad boskapsfarm till en viltfarm (Game farm) byggdes ett antal gömslen avsedd för bågjakt. En tillsynes väl använd viltväxel som ledde ner mot ett vattenhål hittades och jag bestämde mig för att sätta mig i det gömslet morgonen efter. Det fans gott om sällskap i de bortglömda gömslena i form av bin, fladdermöss och en och annan apa som ville söka skydd i dessa.
I gryningen smög vi jag och Marten till gömslet och jag var orolig för att inte klara av att sitta still så passa länge som kunde behövas för att lyckas. Jag är vanligtvis en rastlös person som gillar att gå.
Men det fantastiska djurlivet som visade sig från vårt gömsle gjorde att tiden gick fortare än jag kunnat föreställa mig. Att få se fåglar, apor, giraffer och noshörningar på bara några meters håll från gömslet gjorde att tiden bara flög iväg.
Första passet gav ingen lycka men platsen kändes bra och jag ville göra ett försök till på eftermiddagen/kvällen. Vanligtvis så jagar vi här från gryningen 06:00 till kl 11.00 på dagen då värmen och lunchen gör sig påmind, vi tar upp jakten igen vid 14:00 och jagar till mörkrets intrång runt 18:00. Eftermiddagen i gömslet bjöd på flera spännande stunder och många gånger som bågen drogs upp och spändes för att senare släppas av försiktigt igen.
Det började med en grupp Impalor som kom smygandes efter stigen ner mot oss och stannar på 40 meters avstånd och när man sitter så nära och ger sig tid att se, lyssna och studera viltet ser man att deras sinnen är på helspänn hela tiden. De visste att något fanns där och vågade sig inte fram till vattnet. Som på en given signal var alla plötsligt borta som om de aldrig vart där. Men redan efter 20-30 minuter kom från andra hållet en grupp Watherbuckantiloper gåendes mot mig, att se de närma sig gjorde att pulsen var hög. Innan jag satte mig i gömslet hade jag mätt upp riktmärken i terrängen där jag visste var maxavståndet 23 meter var. De skulle vara tvungen att komma innan för dessa märken innan pilen skulle släppas, sakta sakta växelvis kommer de fram för att stanna just utanför 23meters märket. Nästan en timme går de fram och tillbaka, inom 25-40 meter men aldrig närmre.
Ett prasslade bakom gömslet hörs och ut kommer en familj noshörningar som blivit törstiga och lockats av vattnet i värmen. Allt detta skådespel får tiden att gå fort och när noshörningarna som villigt låtit sig fotas går iväg slås jag av det fantastiska att få vara en del av detta.
Nu är du fast som bågjägare
Plötsligt står den där i buskarna- en Impalan som spejar mot vattnet. Ett par steg till så är den inom markeringen och jag drar upp bågen. Impalan vrider på sig för att ricka och står med full bredsida mot mig. Pilen går iväg och jag ser att den träffar där jag vill. Impalan gör en snabb rusning på 35–40 meter i en halvcirkel innan den faller den ner inom mitt synhåll och jag ser att ljusrött bubbligt blod som kommer fram från sidan där pilen gått ut. Allt var över på 15-30 sekunder från det pilen träffat antilopen. Glädjen över att ha lyckats med jakten och sett effekten av pilen gör att känslan blir enorm. Jag hör Marten säga ” Now you hookt on bowhunting” och jag måste nog säga att han fick rätt. Följande dagar fortsätter med fantastisk natur- och jaktuppleveser där jag med bågen får skjuta hönsfåglar och ett par till antiloper. Effekten av bågen behöver jag personligen inte ifrågasätta eller vara orolig för, inget av de fällda vilten hade en längre flyktsträcka än vad de haft med träff av en kula. Det både jag och mina kamrater slogs av var de fina slaktkropparna, inget blod och inga skottskador att skära bort.
Jag kommer fortsättningsvis att jaga med både gevär och båge när det ges möjlighet och jag hoppas att vi får ett positivt besked för bågjakten i Sverige i framtiden. Som med all jakt så är det upp till jägaren att vara säker på sin sak och anpassa sig efter rådande förhållanden och hålla etiken hög.
